Mikael Kritikos under sitt första Stockholm Ultra Marathon förra året. Foto: Magnus Petersson

Jag älskar långpassen


Mikael Kritikos, från Stockholm, är en van löpare, med 16 maror och ett flertal halvmaror på meritlistan. Att springa ett ultralopp hade han däremot aldrig lockats av. Ända tills han hörde talas om Stockholm Ultra Marathon.


– Plötsligt kändes det som en kul grej att springa ultra. 50 kilometer är ju ändå bara 8 längre än ett maraton. Stockholm Ultra verkade vara ett bra lopp. Att det går i stan, och att det är en 8-kilometersbana kändes bra.

Att han dessutom sprang ASICS Stockholm Marathon bara två månader innan Stockholm Ultra Marathon – innebar såklart att träningen var i full gång. Vilket visade sig när det väl var dags för Micke att springa sitt första ultralopp. Han sprang de 50 kilometerna på 4 timmar och 3 minuter, vilket räckte till en åttonde plats, inte illa för en ultranybörjare.


Första Ultramedaljen.En nöjd Micke sprang blev åtta på tiden 4:03. Foto: Andreas Aarflot

Berätta om loppet?
– Det var kul – jag gillar verkligen banan jag hade tränat mycket på den. Det som är skönt är att den är så varierad. Lite skog, lite parkvägar, och längs med kanalen. Den är inte helt platt heller, även om jag önskade att den var det efter 40 kilometer.

– Det som gjorde loppet lite extra spännande var att det gick att följa eliten samtidigt som man sprang. Jag blev ju varvad av dem några gånger. Skulle Steven Way, Linus Holmsäter eller kanske Anders Szalkai vinna? När man springer ett vanligt lopp har man ju ingen koll på dem som ligger i täten. Dessutom var det en himla bra stämning både bland löparna, publiken och inte minst funktionärerna.

– En annan grej som var kul var själva varvningen vid målområdet, där den stora energidepån låg. Där fanns mycket publik, och den stora tavlan där man kunde se många varv man hade kvar och sin förväntade sluttid.

Du hade ju sprungit Stockholm Marathonbara två månader tidigare. Var det tufft med två så långa lopp relativt nära inpå?
– Nja, egentligen inte. Jag tog total löpvila i fem, sex dagar, sedan började jag med riktigt lugna rundor. Men efter två veckor var träningen igång som vanligt igen. Och det är klart att jag hade en stor fördel i att jag sprungit maran bara några månader tidigare – formen fanns ju där – det var bara att hålla igång träningen.

Vilket var jobbigast Stockholm Marathon och Stockholm Ultra marathon?
– Stockholm Ultra var jobbigt för att det var en av årets varmaste dagar. Men på sätt och vis tycker jag att det är jobbigare med ett maraton eftersom tempot är högre. På maran snittade jag på 4:30 minut/kilometer och under Stockholm Ultra låg mitt tempo på 4:53.

Förutom att Micke är maratonlöpare, och numera även ultralöpare är han ledare i TSM som kör löpträning inför Stockholm Marathon. Förra sommaren hade TSM en uppskattad träning inför Stockholm Ultra Marathon. I sommar blir det repris på konceptet med träning som drar igång den 15 juni. Läs mer här.

Berätta lite om TSM:s ultraträning?
– Vi kör långpass vid fem tillfällen i sommar. Alla deltagarna är uppdelade i olika fartgrupper. Den snabbaste gruppen kör 5.00-tempo och den lugnaste kör 7.00-tempo. Vi utgår från GIH. Sedan kör vi slingor av varierande längd. Först kanske vi kutar 15 kilometer, sen tillbaka till GIH för lite påfyllnad av energi innan vi ger oss ut på nästa slinga. Det här är himla bra och gör det lätt för deltagarna att välja hur länga de vill vara med och springa.

– Jag kan verkligen rekommendera alla som ska springa Stockholm Ultra att hoppa på vår sommarträning. Den gör dig väl förberedd för loppet. Är du med på träningarna fixar du utan problem att springa 50 kilometer den 9 augusti.

Vad är det bästa med att springa långt?
– Jag har alltid gillat att springa långpass. Numera springer jag nästan alltid mina långpass med olika grupper som TSM eller Linnéa – då blir ju träningen väldigt social också. Men jag gillade långpass även innan – på den tiden jag sprang själv. Haha, jag hör att jag låter lite nördig!